En liten ångestattack
Jag är inte så ofta riktigt personlig här. Inte kring det mentala. Gör ett undantag.
De drabbar mig ibland. Inte så ofta längre. De där hastigt påkomna ångestattackerna. När det knyter sig i bröstet och luften tar slut. Tårarna väller upp ur ögonen och man vill bara skrika rakt ut.
Idag fick jag en sådan, bara en liten. Gick resten av dagen med fruktansvärd huvudvärk, och minnesfragmenten har kommit tillbaka hela eftermiddagen.
Jag satt i bilen, körde på motorvägen. Bakom mig kom ambulansen med blinkande ljus. Inga sirener. Jag körde för fort och de körde om mig, men ändå gick allt i slowmotion. Allt var knäpptyst. Ambulansen låg framför mig två mil ungefär. Efter en minut kom obehagskänslorna. Jag blev påmind om min färd till Halmstad i ambulans. Det var inte på liv och död, tror jag, ändå var just den resan så påfrestande. Jag minns hur sjukvårdaren gång på gång ringde läkaren i Halmstad och frågade om han kunde ge mig mer smärtstillande. Det fick han inte. Själv var jag otroligt medveten om allt- men ändå fullkomligt frånvarande. Den berömda bubblan förmodar jag. Den sprack idag. 21 månader senare. I backen upp mot sjukhuset fick de stanna, jag kräktes. Niklas låg då precis bakom i vår bil.
Ångest för att åka till Halmstad. Obehagliga minnen. Och att en ambulans dessutom skulle ta mig dit. För mig var det på liv och död.
Den som idag gjorde en resa till Varbergs sjukhus kanske inte fick en historia som slutade lika lycklig som min. Det får jag aldrig veta. Men idag fick jag svaret varför jag i snart två års tid haft svårt att andas när jag sett en ambulans. Det var ett obehagligt minne som behövde ventileras.
Jag möttes av två superglada pojkar på förskolan idag. Födda på Halmstad sjukhus.
