Martinas Kaos

Ganska ofta tom.

Just nu är de faktiskt lite motigt. Det mesta krånglar, går åt skogen- eller på nåt sätt hamnar "lösdethär" i mitt knä. Inget flyter på- och energin hittar jag vartdå?
Visst, har satt igång nåt projekt för mycket hemma det är jag nog villig att erkänna. Men att veta att det väntar på att bli gjort o man inget gör stressar ju värre. Nu är det inte så mycket kring just det som är energikrävande. Det är andra faktorer. Undra hur mycket man orkar ta på sina axlar. Tur jag har en underbar sambo som stöttar o fixar o donar.

Sen borde jag egentligen va cool. Det mesta löser sig. Får hoppas att tom Eliaz inflammerade stortå läker med. Ser sådär framemot BVC-besöket på torsdag med honom. Jag har vart på väg att svimma en gång i mitt liv. Det var när jag var duktig storasyrra och följde brorsan till läkaren. Pga nageltrång. Läkaren fick ta hand om mig istället... Det.var.så.FRUKTANSVÄRT!
Dags igen. Men min lille son.

Nu kom F gråtandes in i sovrummet, hon vill inte vara ensam. Hon har med mycket framöver ( o mamman oroar sig såklart...). Har precis börjat på fotboll, de är massa kalaser, hon verkar inte tåla mjölk och får ont i magen. Och inte minst. Avslut på förskolan och skolstart.

Nä men. Joroassåserru..,

Jaha. Michaela åkte härifrån kl 19 igår- och är tillbaka idag 08.30. Nu är de fjärde dagen på rad de leker.
Vilken lycka att ha en sån bästis! De är vänner hela tiden, löser problem galant- inte ett gnäll vi hör. Och såhär har det varit sen de träffades första gången.
Och som förälder är det lycka att ett annat barn trivs så bra här, att trygghet finns. Och såklart att se sin dotter så lycklig.
Det är två riktiga fnitter-tjejjer. Undra om inte Niklas trivs bäst. Han har ju två att busa med.

Visst låter det tjusigt? Innergård. Terass.

Kunde inte hålla mig ikväll. Fram med pensel på det rena golvet- började lasera altanen på baksidan. Otroligt spännande att se resultatet. Imorgon har vi barnvakt en stund, och jag hoppas hinna en bra bit.

Niklas ska köpa virke, på söndag börjar vi ( han o två elever som gör Operation dagsverke ) med planket. Så skönt de blir med lite insynsskydd. Ett enormt jobb med tanke på målningen med. Men, de får svida över!

Hejja oss lixom!

Tycker det blev så bra! Vad tycker ni?

Sakta sakta blir det fräschare på nedervåningen- det gör enorm skillnad med lite färg. Rom byggdes inte på en dag sägs det- o banne mig inte ett hem heller. Vi blir aldrig klara- och det har jag ingen dröm om att bli heller. Förändring är viktig, fast den ska vara vettig. Jag sparar gärna och satsar på det jag verkligen vill inreda med, eller får arvegods i nya kläder. Kanske är ett ålderstecken att vilja omge sig med kvalitet? Jag tror förvisso det handlar mycket om kunskap kring möbler, att välja det som är vettigt. Och det som håller i längden. Jag köper (faktiskt) väldigt sällan säsongspynt till hemmet. Jag vill hellre våra saker ska betyda något.

Och på tal om detta. Jag har grunnat i flera veckor på vad som saknas i vardagsrummet. Det känns inte "helt". Vi har en vägg jag inte blir nöjd med, där vi idag har en stor ljudabsorbent. Halleluja, förvisso med tre barn. Men, nä, den funkar inte. Idag kom jag på vad jag vill ha. Och det var inte billigaste iden, men det hade vart en livslång möbel för oss. Kan vara värt att spara till. Jag saknar en bokhylla. Ålderstecken? Och i min värld finns det bara en som jag vill ha, och den drömmen vill jag förverkliga senare.

String. Älskade Nisse Strinning. En kombination av vita pocket eller String System med skåp. Väggen är ju som gjord för denna klassiker, inte sant?

Vaknade med sprängande huvudvärk och förundran över det tysta hemmet. Efter en stund hörde jag dem o drog slutsatsen att alla tre pojkar vilat framför tv'n.
Strax efter kommer Niklas upp- söndagsfrukost är klar. Jahapp.. De hade vart iväg o handlat frukost, kört sopor o nåt mer. Jag sov. Frågor på det?

Vi åt, o sen tog N med sig Knoll o Tott för de ska hjälpa svärfar o köra iväg kök till deras skogsstuga. Flickorna stannade hemma, en framför datorn och jag har precis målat hörnlistorna en andra gång. Bara en strykning kvar. Sen är resten kvar.

Nu. Trädgård

https://cdn1.cdnme.se/cdn/6-2/1718007/images/2012/pic_201960967.jpg" class="image">

Den är just nu rätt låg. Helt slut.
O så den förbannade förkylningen som inte släpper.

Bäver.

Jag är inte så ofta riktigt personlig här. Inte kring det mentala. Gör ett undantag.

De drabbar mig ibland. Inte så ofta längre. De där hastigt påkomna ångestattackerna. När det knyter sig i bröstet och luften tar slut. Tårarna väller upp ur ögonen och man vill bara skrika rakt ut.
Idag fick jag en sådan, bara en liten. Gick resten av dagen med fruktansvärd huvudvärk, och minnesfragmenten har kommit tillbaka hela eftermiddagen.

Jag satt i bilen, körde på motorvägen. Bakom mig kom ambulansen med blinkande ljus. Inga sirener. Jag körde för fort och de körde om mig, men ändå gick allt i slowmotion. Allt var knäpptyst. Ambulansen låg framför mig två mil ungefär. Efter en minut kom obehagskänslorna. Jag blev påmind om min färd till Halmstad i ambulans. Det var inte på liv och död, tror jag, ändå var just den resan så påfrestande. Jag minns hur sjukvårdaren gång på gång ringde läkaren i Halmstad och frågade om han kunde ge mig mer smärtstillande. Det fick han inte. Själv var jag otroligt medveten om allt- men ändå fullkomligt frånvarande. Den berömda bubblan förmodar jag. Den sprack idag. 21 månader senare. I backen upp mot sjukhuset fick de stanna, jag kräktes. Niklas låg då precis bakom i vår bil.
Ångest för att åka till Halmstad. Obehagliga minnen. Och att en ambulans dessutom skulle ta mig dit. För mig var det på liv och död.

Den som idag gjorde en resa till Varbergs sjukhus kanske inte fick en historia som slutade lika lycklig som min. Det får jag aldrig veta. Men idag fick jag svaret varför jag i snart två års tid haft svårt att andas när jag sett en ambulans. Det var ett obehagligt minne som behövde ventileras.

Jag möttes av två superglada pojkar på förskolan idag. Födda på Halmstad sjukhus.

Skönt att konstatera innan man sluter de blå att dagen varit bra. Fått mer gjort än vad jag trodde, och haft mer mys med barnen än jag förväntat mig. Väldigt lite gråt. Började dagen med lång frukost- otroligt va? Tre toktrötta barn som var tacksamma för tv och förmiddagssömn. Prinsessan låg i full mundering i soffan, med krona o tyllkjol och tittade på My little Pony. Medans pojkarna sov hann jag ta disk, städa övervåning, ta tvätt och röja lite i hallen. Fixade så middagen var klar när de vaknade, de fick mat- var glada. Mindre glada när Niklas kom hem o det vankades bad. Nåt måste ha hänt, Eliaz började gråta redan i trappan. Han hatar att bada. Från att ha älskat det? Jag vill få bort rädslan för vattnet, Jag är själv lite rädd för vatten, och ser samma rädsla hos Filippa. Tvång får iaf mig att bli än mer rädd.
Idag badade vi Eliaz i bebis-baljan. Det gick ganska bra, torkade noga när han fick vatten i ögonen osv, och det viktigaste var leken- inte att bli ren. Vi har smutsiga barn... Haha. Börja om på noll och jobba tillbaka nöjet med badet. Så får vi göra.

Rena barn, nåja lite iaf, N o F till GIF för lag-foto. De har tydligen ett nyförvärv Nr 8. Jag o killarna lekte på golvet med bondgården som låter. De fick två stora ljudleksaker, en ladugård och en traktor med djursläp, i julklapp som är deras favoriter. De kan peka på ko, pippi ( säga Pippi ), häst, katt (säga katt ). Och tydligen peka på gris med. Zander pekade på mig o gapskrattade?! Flera gånger.
Kul kille.
Jag bad att få Zanders napp som han hade i munnen, och fick den. Han stoppade då direkt en ny i munnen som han hade gömt i handen. Sen skrattade han så han inte kunde sitta upp. Han fnittrade så han skakade. Vilken humor han har. Mamma lurad!
Vid lunch tittade han under lugg, såg lurig ut och smög ner maten på golvet samtidigt. Sen gav han upp sitt "jagärgalen"-flabb. Han ger oss många skratt.

Sen åkte Niklas på match och jag blev ensam kvar hemma med Eliaz. Otroligt viktigt att va själv ibland med dem. Åh, jösses va enkelt allt är. Vi var ute i trädgården och han njöt av uppmärksamheten. Vi rensade maskrosor- han slängde i komposten. Vi slipade bänk med sandpapper. Vi la ut toppdress och sådde lite gräs. Han fixar allt- med ett stort leende! Så nöjd att få va med mamma alldeles ensam. När jag satte mig på trallkanten för att vila kom han direkt. Han skulle ju sitta likadant och titta. Så ser han sådär klok ut. Vi avslutade arbetsdagen inne, jättetrötta båda två. Han la sig på min mage och hade sin kanin som kudde under min haka. Kurade ihop sig och myste! Ååååhhhh. Så underbart. Nästa gång får Zander va hemma- så jag får pussa honom i fred.
Jag försöker varenda dag att förklara för dem att de får plats båda två i min famn, men se DET går icke! "Stryk ska du ha käre bror om du närmar dig mamma när jag är där!" Båda två likadana- JAG VAR HÄR FÖRST! De turas om bra, så de tycker väl de har rätt till egentid en minut åt gången.

Hann måla lite lister i köket idag, men när jag egentligen gjorde det vet jag inte.. Sen lagade jag middag ikväll och satte igång diskmaskinen för tredje gången. IDAG.

Vinet var gott.

Pappa aka elektrikern, skulle ha kommit imorgon lördag- tyvärr jättesjuk. Nån har väl smittat honom. Hostar o skrölar så mamma är säkert mindre glad.

Jag förbereder mig på 5 dagar utan sambo. Späckat schema. Han kommer iaf hem o sover. Hoppas jag. Och det är ändå inte en enda träning inräknad. Bara att bita ihop och hoppas förkylningen o huvudvärken släpper. O att barnen är små änglar. Lycka till? De behöver badas. Lycka till?
På söndag ska de nog vara hos farmor en stund, då hinner jag med städ o sånt. Eller så skiter jag i det och fixar i trädgården. Bra beslut.

Sen är det måndag och jobb igen.

Insåg idag att jag längtar intensivt efter en person som jag inte träffat på länge. Är kass på att höra av mig, ska försöka ringa henne imorgon. De har det dessutom tufft- och jag har tänkt så mycket på dem. Ibland skäms jag för mig själv. Ska föreslå att vi träffas en lördag i Göteborg, bara vi två. Shoppar, äter lunch. Pratar.
Det blir bra.

Åh. 2 av mina pojkar <3