Tjernobyl
Det som hände i Tjernobyl 1986, det fruktansvärda katastrof som än idag påverkar så många, det som bara inte fick hända igen. Det har hänt igen. Ingen har väl undgått det som händer i Fukushima i Japan.
Katastrofen som föranledde detta- den fruktansvärda tsunamin som kom efter jordskalvet har kommit i skymundan. Bara det visar ju på det fruktansvärda som sker där borta. Vi i Sverige sitter säkert, sägs det, hit kommer inte strålningen att nå. Nähä. Vad bra då. Men alla som kommer att skadas nu, som dör. Som aldrig kommer att kunna få barn. Barn som dör.
För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Tjernobyl. Jag satt som fastklistrad. Den förnekelse som dåvarande Sovjetunionen gav omvärlden. Förnekelsen som gjorde att räddningsarbetet blev så fördröjt och gjorde exploxionen i reaktor 4 så omfattande- upprepas det idag?
Man fick återuppleva hur ledande politiker och ansvariga på verket nekade, in i det sista. Det absolut starkaste var när frivilliga dök ner i det dödliga vattnet, för att försöka täppa till läckan. Då fanns det ingen återvändo. Vattnet var så strålat att de knappt hann utföra det tänkta jobbet innan kroppen slutade fungera. Ett självmordsuppdrag. Samma uppdrag som utförs idag. Frivilliga ställer upp- och de blir någon form av mest värd, minst önskad. Är du äldre än 60 år- varsågod- ta livet av dig. 30 år o barn, nej tack. Förståligt, såklart, och en del av uppgifterna de utför är cancerframkallande och kanske tar 30 år innan cancern bryter ut. Då är ju tänket med 60+ klokt. Men ändå?! Att de överhuvudtaget ska behöva utsätta sig.
Så idag hedrar jag alla osjälviska människor som hjälper andra. Brandmännen på Manhattan 11 september 2001. Och de som sliter i Japan, i detta nu.
Kommer Fukushima bli ännu en spökstad, likt Pripjat?
Katastrofen som föranledde detta- den fruktansvärda tsunamin som kom efter jordskalvet har kommit i skymundan. Bara det visar ju på det fruktansvärda som sker där borta. Vi i Sverige sitter säkert, sägs det, hit kommer inte strålningen att nå. Nähä. Vad bra då. Men alla som kommer att skadas nu, som dör. Som aldrig kommer att kunna få barn. Barn som dör.
För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Tjernobyl. Jag satt som fastklistrad. Den förnekelse som dåvarande Sovjetunionen gav omvärlden. Förnekelsen som gjorde att räddningsarbetet blev så fördröjt och gjorde exploxionen i reaktor 4 så omfattande- upprepas det idag?
Man fick återuppleva hur ledande politiker och ansvariga på verket nekade, in i det sista. Det absolut starkaste var när frivilliga dök ner i det dödliga vattnet, för att försöka täppa till läckan. Då fanns det ingen återvändo. Vattnet var så strålat att de knappt hann utföra det tänkta jobbet innan kroppen slutade fungera. Ett självmordsuppdrag. Samma uppdrag som utförs idag. Frivilliga ställer upp- och de blir någon form av mest värd, minst önskad. Är du äldre än 60 år- varsågod- ta livet av dig. 30 år o barn, nej tack. Förståligt, såklart, och en del av uppgifterna de utför är cancerframkallande och kanske tar 30 år innan cancern bryter ut. Då är ju tänket med 60+ klokt. Men ändå?! Att de överhuvudtaget ska behöva utsätta sig.
Så idag hedrar jag alla osjälviska människor som hjälper andra. Brandmännen på Manhattan 11 september 2001. Och de som sliter i Japan, i detta nu.
Kommer Fukushima bli ännu en spökstad, likt Pripjat?
Kommentarer
Trackback
