Jenny Klefbom
En sak hon sa, till en tonårsförälder som bråkade med sin dotter om ALLT- mamman som VUXEN måste lyfta sig ur petitesserna, se över problemen & vara just- Den vuxne. Höja sig ett snäpp liksom. Det är garanterat lättare sagt än gjort, men. Jag anser idag som vuxen själv, att det är den vuxnes ANSVAR att förstå att barnet fortfarande är ett barn vid 16 års ålder. Det innebär INTE att man ska förklara för barnet att det är "litet barn", utan att man ska stötta barnet att växa och kunna BLI vuxen. Mitt råd till mig själv om de inte funkar- sök hjälp innan de gått åt skogen helt.
Något jag försöker med Filippa är att hon ska kunna komma o berätta för mig vad som hänt- vad det än är. Att hon ska kunna komma till mig och lita på att jag ÄR den vuxne, redan nu. Förhoppningsvis ger det en grund till henne när hon blir tonåring, att aldrig tvivla på att våga ringa oss om något har hänt. Oftast är hon fullkomligt livrädd för att berätta, för hon är så rädd för vår ilska. Vi ska alltid "lova att inte bli arga", men de säger jag att jag inte KAN lova, innan jag vet vad som hänt. Det jag kan lova henne är att jag hade blivit argare om hon inget hade sagt, och de hade kommit fram ändå. Ärlighet är det viktigaste.
För de är ju såhär, det är ju inte frågan OM något kommer hända, utan när. En tonåring testar, den som inte förstår det har ju missat något. Sen kan man minimera skadan genom att berätta för barnet vad som gäller, och att visa tillit & respekt för sitt barn. Respekt tycker jag är A&O.
Sen, de går aldrig att vara klok hela tiden, jag gapar o skäller på mina barn. Men jag ber om ursäkt med om jag gjort fel.
Å andra sidan. Jag sa redan när Filippa var några dagar, när hon är 14 får jag nog avsäga mig föräldraskapet, för jag är så rädd att de ska bli käpprätt åt helvete. Tur vi har Niklas. Jag lägger hela min tillit på honom:-)
Hej Martina!
När jag läste vad du har skrivit om mig, så blev jag så otroligt glad. Det finns de som tycker att det är lite ytligt för en psykolog att "ge råd i teve". Jag tycker inte att det någonsin är ytligt att prata med människor om känslor och relationer, men visst känns det lite frustrerande ibland att bara ha 2-3 minuter på sig. Det du skriver får mig att tro på att mitt jobb ändå berör någon. Tack snälla du för att du gjorde min dag!
Hälsningar
Jenny Klefbom
Hej Jenny!
OJ! Ibland glömmer jag verkligen vad en blogg är- ett öppet forum, för alla man känner & inte känner. När inlägg berör blir jag förvånad. Och glad!
Det är garanterat många föräldrar som tampas med uppfostran ( alla??), och Ditt stöd hjälper många, det är jag övertygad om.
Just ämnet barn-ungdom-vuxenrelationer berör mig extra mycket- då min uppväxt inte var helt enkel.
Tack för att du lämnade en kommentar!
Mvh Martina
