Martinas Kaos

Som småbarnsförälder hinner man inte alltid blogga. Så är det. Lägger tiden på att agera klättervägg till killarna istället. Shit va de går framåt! Båda killar ställer sig upp på knä, och kan med viss hjälp ställa sig upp från den posen. De kräl-kryper i full fart- de låter både dada o mamababa. Sen är det såklart jättetufft att växa, helt plötsligt ska visst alla tänder komma på samma gång, två nere o två uppe är på väg, och såklart måste det göra vansinnigt ont. Äta är mindre roligt, och de skriker och får panik varenda mål. Så det blir mycket välling nu, för det gör inte lika ont. Sen strider ju det mot allt man tycker som mamma- för man läser ju överallt HUR barn ska äta, flaska en gång, LAGAD mat två ggr, nyttigt mellanmål osv osv. Äh, va fasen, Niklas växte upp på pannkakor och han är både smart, frisk & snygg. Jag jobbar hårt att lita på det sunda förnuftet- för det är bättre att de äter lite och får i sig vätska än att inte äta alls. Under en kort period måste de väl vara så!? De kommer nog bli stora o starka o ha 44 i skostorlek ändå. Mamma kommer känna sig liten när hon har två killar hemma på över 180..  (Oj, vilket drömscenario, jag kommer känna mig liten, vilken bantningsvariant??!!:-) )

Sen undrar jag en sak. Eller nä, jag konstaterade det för längesen- killar är otroligt faschinerade av sin snopp. Man hinner knappt få av blöjan innan handen är där nere o DRAR. Ordentligt med, ska de tydligen vara. Och så fnittrar de lite. Killar!?
Här ser jag faktiskt en uppfostringsskillnad som man helt omedvetet har gjort, när killarna drar skrattar man lite- "titta, snoppen", men om Filippa hittade sig själv när hon var bebis tog man undan handen och jag kan ge mig fasen på att jag sa "ajaj". Varför någon?? Vaddå gammalt inlärt beteende!?