Martinas Kaos

Då var 2010 till sin ända. Ett fartfyllt år- iaf om man ser till allt som hänt. Det här var mitt år.

Vaknar upp efter en dålig natt, inte mycket sömn. Filippa låg inte alls still, stortån värkte ordentligt och jag kände mig som en alien. Kunde inte alls förstå vad som komma skulle. Vi befann oss i Norge, i Elverum hos Malin, JonDidrik & NoahLee. Det var första dagen på året.

2010.

Resan hade gått till vårt grannland över nyår- svinakallt o massor med snö. Malin var höggravid, sov en massa och hade nog en del gravidhormoner tror jag med.. Alldeles snart skulle en liten Leonell komma, det visste vi faktiskt. I bilen upp till Norge sa jag till Niklas att jag mår så konstigt, känner inte igen mig själv. Kunde inte säga på vad sätt, mer än att jag just var. Konstig.

Mitten januari. En kväll tar jag då gravtestet. Niklas visste inget, och när de där konstiga plusset kommer fram på stickan infinner sig en känsla av overklighet. Vad var de läkaren hade sagt? Det surrar i huvudet, flimrar för ögonen och illamåendet eskalerade snabbt.
”Du kan kanske inte bli med barn igen”.
Eller hur? Stänger av tv´n, visar resultatet för Niklas. Hoppla. Vi ska ha syskon till Filippa. Nån vecka efter detta berättar jag för mina chefer, en tisdag var det- lika bra att de får reda på det tidigt. På kvällen börjar jag blöda, oroväckande. Men jag blev inte jätterädd- för det hade jag gjort med Filippa med, en sk nidblödning. Men när smärtan kom blev jag rädd, ringde gyn och fick en akuttid. Väl däruppe fick Niklas vänta utanför ( hallo, hur dum är man egentligen? Men faktum är- jag tycker inte om gynstolar, och vill inte ha min karl närvarande… ) Den kvinnliga läkaren tittar länge o väl. Studerar o kollar. Vänder o vrider. Ser mycket fundersam ut- och säger till sist.

”Jojomen- du är i allra högsta grad gravid- men kan du gå o kissa?”

Eh. Varför då? Kissa gjorde jag. Upp i stolen igen- det är ju underbart de där..

”Det är två”

TVÅ?? Livmödrar? Underliv? Rumpfinnar?

Läkaren frågade om jag ville se. Se vaddå? Bebisarna alltså- att de faktiskt ÄR två.
”Är du redo” frågade hon. DUM eller? De var två små räkor i var sitt ägg. Absolut- alla kategorier det konstigaste jag sett. Ever. Anledningen till kisseriet är att det kan spegla sig om blåsan är full, så hon var osäker på om hon såg rätt.
Läkaren lämnar mig ganska raskt, där får jag stå ensam o tråckla på mig kläderna. Chockad, rädd, full i skratt. Jag ser döden i vitögat, känns det som. Jag ska nu ut o lämna samma besked till Niklas. Vi väntar tvillingar.

TVÅ. BEBISAR. VI. SKA. BLI. TRE. BARNS. FÖRÄLDRAR.
Minibuss. Storhandling med 18 liter mjölk, 14 limpor, en miljon blöjor. 60 naglar att klippa. Exkl sina egna.

Tre barn har bara riktigt vuxna människor. Sådana som bor på en gata som går runt, sparar månadsvis på banken och snicksnackar med grannarna på sommaren. Vänta nu lite. De gör ju vi.

Det märktes väldigt mycket väl att det var en annorlunda graviditet. Illamåendet som jag hade sluppit nästan helt med Filippa var hemskt. Kunde knappt röra mig. Allt snurrade, och spyan satt i halsen hela tiden. Kräktes i början gjorde jag inte- tyvärr. För kräks man så släpper det ju en stund. Det var en massa samtal med läkare innan jag blev lugn med- kunde jag verkligen fullfölja en graviditet med min sjukdom. Det stöd jag skulle få från min läkare är obetalbart.
Sen gick det ganska fort, jag blev sjukskriven tidigt, redan i februari. Det var många vändor till MVC, massor med ultraljud. Fick en tarm som tyckte att jag kunde ha hoppat över det där med graviditet.

 
Detta var våren när min far skulle sluta sitt arbete. En ny framtid som oroat oss rejält. Pappa lider av tinnitus, gikt och förslitning i fötterna och en del annat. Jobbet har varit hans allt, och att gå ifrån den rollen utan fri vilja är tufft. Men, efter några veckor så verkade han ha landat, och faktum är att jag inte sett min far så glad och avslappnad. Någonsin.

11 mars. Ett bra datum. Första gången jag träffade Nina. När jag väntade Filippa så fick jag fruktansvärda foglossningar, och jag tänke jag skulle motarbeta detta tidigt. Vattengympa med sjukgymnast kanske kunde va nåt. Det hjälpte, men att jag sen trots det fick åka rullstol med personlig assisten är ju en annan historia.. Nina är alltså min sjukgymnast, och efter några träningar raggade hon helt sonika upp mig. Sen har hon stått vid min sida, och utan henne hade jag inte vart så bra som jag trots allt är idag. De kunde vart värre alltså.

25:e mars. Vår lillskrutta fyller fyra år. Älskade älskade Filippa. Det är mycket funderingar. Kan man älska fler? Vart tar man den kärleken? Kommer vi hinna med henne?

1 April. Tror jag. Leonell kommer till världen, lite för tidigt, och han har det jobbigt några veckor. Men, det blir bra tillslut. Malin, du får rätta mig om datumet om jag har fel..

Veckorna går. Jag mår så skit man kan. Typ.  Det börjar landa, de där att vi ska få tvillingar, så det är inte det jag mår illa av. Det är inget vi kan förstå- hur skulle man de? Vad kommer hända? Får vi aldrig mer sova?
HUR I HELA H-VETE GÖR MAN MED TVÅ??

Sen har vi fullt sjå med att bygga om huset hela sommaren- för helt plötsligt räcker inte rummen. Vi sa när vi planerade att bli fler, att de är ju tur att vi sparat allt från Filippa. Säng, barnstolar osv. Ja, tjena?? Lurade. Allt fick ju dubblas. Bilen fick vi byta. De blev Volvo ja- för att riktigt bre på storfamiljsytan. De där med rullstol då? Jo, vi var på Skara sommarland, med Niklas familj, syskon o barn. Kristofer körde runt mig som han aldrig gjort annat, fint att ha en egen personlig assistent minsann.
Filippa är en stor tjej nu. Oerhört förväntasfull över att få bli storasyster. Sommaren går fort, hon badar och leker med alla sina vänner. Hon cyklar ända till Apelviken med sin pappa, det är rätt långt för en 4-åring. Vår tjej är det snällaste man kan tänka sig! Hon är med oss i det mesta vi gör, under renoveringen på ovanvåningen både målar & spacklar hon.

24:e juli. Kristopher & Johanna gifter sig. Ett helt underbart bröllop! Filippa undrade varför de inte dansade i kyrkan?!
1:e aug. Mina föräldar fyller år, ja, på samma dag. Praktiskt! Mamma fyllde 60 och pappa 62. De fick biljetter till Roxette i present. En konsert som var på väg att gå i stöpet, flera gånger, men till sist blev den av i Halmstad.


16;e aug. Niklas första arbetsdag efter sommarlovet. Vi hade planerat kejsarsnitt till den 30;e augusti så han skulle jobba av och planera hösten till vikarien, denna vecka innan eleverna börjar. På em ska han köra ner kärran till sin far, och sen göra lite handling. Filippa är kvar hemma, och jag lägger mig för att vila. Iom att jag knappt sov något på flera månader, pga av halsbränna o all annan skit så var jag rätt slutkörd. Vid 16-tiden la jag mig, och fem minuter senare hade jag så ont så jag ringde Niklas direkt.

-VÄND! KOM HEM!! NU!!

Det var väl ung det som jag fick fram. Filippa fick gå till grannen, tills svärmor kunde hämta upp henne. Vi begav oss till förlossningen. Och mycket riktigt, värkarna hade börjat. Värre än värst- jag var i v 35+3, och har man inte gått 36 fulla veckor får man inte göra kejsarsnitt i Varberg. Där finns ingen neonatalavd och specialistvård, och de där sista dagarna innan v 36 är klar är kritiska för barnet i magen. Natten gick, och jag fick smärstillande och Bricanyl i benet. Det ger man för att stoppa värkarna. Natten var hemsk, jag låg med fulla värkar och hade väldigt ont, så bricanylen gjorde inte mycket nytta. På morgonen vågade de inte ha kvar mig, så ambulansen gick till Halmstad. Niklas körde i ilfart bakom mig. Jag kräktes på vägen och det var verkligen inte kul Skräcken för att få föda i Halmstad lamslog mig. Filippa är född där, och minnena från hennes ankomst slog mig med full kraft, och när jag dessutom blev inrullad på det rummet där hon är född trodde jag knappt det var sant. Den första barnmorskan som kom in snäste åt mig, och den första läkaren som undersökte mig ska vi inte tala om.. Tom Niklas reagerade, och jag började hyperventilera. Chocken som infall sig kunde ha förstört allt, men turligt nog byttes det personal, och den nya barnmorskan märkte min oro. Sen blev vi väl omhändertagna. Nån gång på eftermiddagen hade jag börjat öppna mig, så då beslöt de för att inte vänta längre, nu tar vi ut dem sa läkaren.

Det är en ganska absurd känsla. ”Nu tar vi ut dem”.

På kvällen 17/8 rullades jag så då iväg, till operationssalen full av människor, i gröna rockar och Byggare Bob-bandana.
21.19 kom vår första tvilling ut. En med SNOPP! Va?
21.21 kom vår andra tvilling ut. En till med SNOPP??

Eliaz Elmer Sjögren    2695gr 48cm
Zander Josef Sjögren 2545gr 47cm
Våra söner.

Förvåningen var stor, men jag har aldrig känt något så självklart i hela mitt liv. Så klart det är två killar. Två små små killar. Välskapta grabbar, alla fingrar, alla tår.
Filippa har blivit storasyster!

Efter 16 dagar på sjukhus fick vi äntligen komma hem. Vår vistelse där kan sammanfattas med några få ord. Stöttning, overklighet, samhörighet, lärande.
Det är ju som såhär, när man blir förälder är det inte att bara barnet som ska lära sig en massa saker, att bli mamma eller pappa innebär ett livslångt lärande. Att bli tvillingförälder innebär ytterligare en ny läxa.
Att bli storasyster betyder massor.
Näst sista dagen vi var på BB fick vi sällskap där. Goda vännen Emma fick sin son Arne, tillsammans med Daniel. Vi träffades på MVC- och tack vännen för att du inte är en sån blyg mes som jag!

 

Det är svårt att sammanfatta resterande månader på året. Man har så mycket minnen, de flesta enbart av glädje. Några med sorg. Barnen opererades båda två akut på Östra Sjukhuset i Göteborg när de var ca 7 veckor, men det gick ju bra det med. För tidigt födda barn får man kämpa lite med, men allt gick bättre än väntat. De växer enormt bra, sover bra och skrattar mest hela tiden. Att bli förälder för andra gången är en ENORM skillnad mot första gången. Och det är bara att tacka för..

14:e november döper vi våra små i Torpa kyrka. Vi valde att bjuda en massa vänner och den lilla släkt vi har. Totalt var vi nog omkring 40 pers med alla barn. Det är känslosamt att döpa sina barn, att för första gången få fira deras ankomst, att som stolt förälder få visa sina barn. Och att på något sätt be Gud vaka över dem. Det är stort. Filippa fick hälla upp dopvattnet, och den stolthet jag kände över henne då går inte att beskriva. Eliaz bars på dopet av Niklas bror Christian och hans Lisa. Zanders gudföräldrar är min bror Niklas & hans Sandra. Helt självklara val, och jag tror att de kommer att ta sig an uppdraget alldeles utmärkt.
På dopet sjöng Nina, så att taket lyfte. Helt underbart, och det kändes som att det var riktat helt till våra små. Det tackar vi för.

23;e nov. Niklas tatuerar in sina barns namn på underarmen. En stoltare och bättre far finns inte. Så enkelt är det. Det gäller att välja rätt pappa till sina barn, och jag kan väl säga som såhär. DET har jag lyckats med. Livet har inte alltid varit snällt mot mig, och jag har inte alltid varit snäll mot livet. Ända har jag 4 så fantastiska människor att leva tillsammans med. Det är jag tacksam för!

Julen närmade sig. Julen gick förbi. Tomten hälsade på, och alla verkade ha varit mycket snälla.
Ett nytt nyår närmade sig. Ett helt år sedan livet förändrades. 2010 har varit ett omtumlande år. Långt ifrån långtråkigt, alldagligt och segt. Kantat av sjukdom, graviditet, lycka och trötthet. Året avslutade vi hos våra underbara vänner Lisa & Robert, med deras 2 pojkar. Snart är det tre söner i den familjen med. Bebisen kommer vilken dag som helst. Deras lille räka blir också en bebis.
Tack ALLA vänner och släkt för att ni finns.



Ett nyår där jag inte känner mig som en alien.

 

Jag älskar dig Niklas.