Edsbyn Inredningar

Marknadsför din sida också

Dagen som gått

Det märks att jag börjar bli tjock o att det fresta på kroppen att vänta twins- det är säkert..
Jag orkar inte mycket.

Idag har jag jobbat hemifrån en stund, och imorgon kommer jag att va på jobbet hela dagen. Jag o kollegan ska göra ett projekt till en församling. Ja- en församling. Även om de flesta jag känner tycker de är konstigt så rör jag mig mycket i de kretsarna, det är ofta besök i församlingshem o kyrkor för div inredningsuppdrag. Det är en trivsam miljö och det är bra att ha bredden- man behöver kunna inreda även sådant- inte bara fräcka kontor. Jag håller bla även på med ett uppdrag till ett annat församlingshem där ljudnivån är bedrövlig. De som behöver hörapparat kan inte höra något alls vad som sägs.
Jag har en jättebra lösning så jag hoppas att jag kan få leverera det såsmåningom.
Titta in här på en produkt jag jobbar mycket med- vacker, stilren o väldigt funktionell!
Acqwool

Sen var jag uppe på BB med- och fick träffa ett proffs på amning. Jag känner mig en smula orolig ang detta- för min erfarenhet från amningen med Filippa är väl inte den bästa. Att få tala med någon nu kanske kommer att hjälpa mig när de små är här- för jag vill verkligen amma. Allt säger ju att de är bra, och det är väldigt skönt att slippa köpa ersättning, diska flaskor, ha rätt temperatur- framför allt- stå o göra mat när de redan är hungriga. Att ta fram tutten går fortare. Sen hoppas jag att de kommer bli mysigt.
Filippas amning tog lång tid att få igång, det krånglade länge iom att förlossningen var svårt. O sen fick jag torsk, gräsligt namn förövrigt, och det gör ONT! Ingen medicin hjälpte o det spred sig i hela bröstet. Sen varje dag under amningen kände jag mig febrig- frös, kallsvettades, var varm osv. Obehagligt. Amningsbarnmorskan visste inte allt vad de kunde bero på- hon hade aldrig hört talas om det. Jag misstänker att jag faktiskt hade en infektion i kroppen under hela tiden ( torsken? ) som inte släppte. Idag hade jag sökt hjälp för det, då trodde jag de var helt normalt!?
Katrina som jag träffade var jättetrevlig! Hon kommer bli ett bra stöd, och jag fick redan nu goda råd. Tycker de är bra att jag vågar be om hjälp, det tog bara 32år för mig att kunna det..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0